Hur hamnade jag här fortsättning...

Senare i livet ville jag bli stridspilot, tänk åtta års ålder ungefär. De räddade också livet på en massa människor hela dagarna. Eller åtminstone kunde de göra det om det behövdes och att flyga stridsflygplan måste bara vara häftigare än att köra brandbil. Det behövde jag inte ens pröva för att förstå.

Ett medfött ryggfel satte dock stopp för dom planerna. Det förstod jag redan som liten och gav upp dom planerna. Fast jag kunde fortfarande bli militär tänkte jag. De räddar också livet på folk resonerade jag. Så ser jag fortfarande på den saken. För mig handlar det inte om hur mycket folk jag eventuellt skulle  skjuta eller bomba ihjäl utan hur många jag därigenom räddar livet på.

Värnplikten fick mig att inse att det där med officerare antagligen inte var nått för mig. Jag hade alldeles för svårt att inte ifrågasätta och på den tiden var det inte så uppskattat för att uttrycka det milt. Idag skulle det antagligen ha fungerat bättre, det är iaf intrycket jag fått av att besöka de militära i olika sammanhang.

Någonstans mellan att jag ville bli militär och att jag gjorde värnplikten. Dvs någon gång mellan att jag var 11 och 20 så har jag ett svagt minne av att jag ville bli gynekolog. Det kändes som ett felsäkert sätt att få se det där som tjejerna hade mellan benen och som jag inte hade. Men det var svårt att koppla gynekologer till någon slags hjälteroll som räddade livet på folk hela dagarna så intresset för den karriären avtog rätt snabbt ändå.

fortsättning på måndag...

/Freddo
P.S I morgon har eleverna på Nordens Fotoskola vernissage på Galleri Kontrast. Från klockan 11, tror jag.