Gösta

När jag var liten så hade vi tre "gubbar" i byn. Först var det Kurt, han ansågs vara den snälla gubben. Han sa alltid åt oss att gå och plocka sockerärtor på hans åkrar. Jag bor för övrigt i ett av hans hus numera. Kurt är borta sedan länge men vi hyr av hans son.

Sedan var det Allan, han ansågs å andra sidan vara byns gringubbe. Egentligen var han väl inte så grinig men han hade väl inge vidare hand med barn helt enkelt. Tog man ärtor från hans åkrar så han såg det så fick man en åthutning som om man snott dagskassan eller nått. En gång kom han med traktorn och sandade byvägen när vi barn höll på och åka spark på den. När han passera så ropade han ut genom fönstret att nu går det bättre att åka på vägen. Vi barn var förstås jätteledsna och tyckte han var en elak jäkel. Han menade väl antagligen att det skulle gå bättre för bilarna, medan vi besviket konstaterade att det var färdigåkt med sparkarna.

Och så Gösta. Gösta var varken snäll, grinig eller elak. Han var bara Gösta. Jag vet inte om jag någonsin pratade med Gösta. Han var stor och hans gård låg lite avsides ute på åkrarna. Så antingen kom han på traktorn när han åkte ner för att hämta posten, eller så kom han i sin vinröda Volvo för att hämta posten. Varje gång han passera så hälsade han på oss barn. Satt han på traktorn så vinkade han och satt han i sin Volvo så lyfte han på pekfingret från ratten som en liten hälsning.

Gösta hade en åker som låg alldeles bredvid vårat hus och eftersom det när jag var liten var riktiga vintrar så bildades det ofta is på dem. Under snön då förstås. Jag var väl lika skridskotokig som alla barn så jag var ofta ut på åkrarna för att kolla om det fanns is. Fanns det is så brukade jag ta en snöskyffel och börja skotta rent. Var man smart gjorde man det när Gösta hämta posten med sin traktor. För han svängde alltid ut på åkern och plogade rent isen åt oss barn. På så sätt hade vi barn alltid en hockeyplan stor som en fotbollsplan för oss själva här ute på landet.

Det här är ganska många år sen. Gösta har gått bort och det har flyttat in nya människor till byn och därmed en del nya ungar. Varje morgon åker jag ner med vår hund till morsan som är dagmatte och bor i andra ändan av byn. Eftersom jag är lite seg på morgonen så passerar jag ofta ungarna när de står och väntar på skolbussen. Jag passerar försiktigt och hälsar genom att lyfta på pekfingret från ratten.

Jag har blivit den nya Gösta, saknas bara en traktor med plog och riktiga vintrar.

/Freddo
God Jul!