...fotografer krävs det för att byta en glödlampa?
Fyra, en som faktiskt byter lampan och tre som står bredvid och talar om att de hade gjort det bättre...
/Freddo
onsdagen den 15:e februari 2012
söndagen den 5:e februari 2012
Hur många kramar går det på en röv?
Som många andra kollade jag in melodifestivalen igår. Det var naturligtvis svårt att undgå Torsten klämma på Ginas rumpa. Personligen blev jag inte särskilt upprörd utan konstaterade mest att det säkert var gott om andra som skulle bli upprörda.
Idag har det fått mig att fundera på det lite. Vad är det som gör det så mycket värre att klämma på en rumpa jämfört med att tigga en kram i direktsändning? Jag har försökt komma fram till nått men inte lyckats. Torsten frågade förvisso inte först, det är en skillnad av betydelse förstås. Fast å andra sidan hur många skulle svara nej på frågan om kramen? Jag skulle inte göra det, antagligen inte ens i vanliga livet trots att jag är rätt obekväm med att krama folk.
Sen tänker jag att det är "show"-folk. De lever för att göra en show för oss andra. De gör det de gör för att dom inte är som oss andra. Så när vi ser dom vill vi att de ska vara som oss, fast dom inte är det. Det är en förutsättning för att dom ska kunna showa. Något som jag tycker börjar synas även bland mediafolk. Det blir mer show och mindre innehåll. I synnerhet inom TV-media.
Men jag antar att kontenta blev att Torsken, flåt Torsten, nu är utkommen mansgris och att Gina är liten, gullig, söt och rolig. Inget nytt under solen.
/Freddo
Stort plus för Gina för övrigt. Hon lyckas med allt det som mest låter krystat när Petra försöker göra det.
Idag har det fått mig att fundera på det lite. Vad är det som gör det så mycket värre att klämma på en rumpa jämfört med att tigga en kram i direktsändning? Jag har försökt komma fram till nått men inte lyckats. Torsten frågade förvisso inte först, det är en skillnad av betydelse förstås. Fast å andra sidan hur många skulle svara nej på frågan om kramen? Jag skulle inte göra det, antagligen inte ens i vanliga livet trots att jag är rätt obekväm med att krama folk.
Sen tänker jag att det är "show"-folk. De lever för att göra en show för oss andra. De gör det de gör för att dom inte är som oss andra. Så när vi ser dom vill vi att de ska vara som oss, fast dom inte är det. Det är en förutsättning för att dom ska kunna showa. Något som jag tycker börjar synas även bland mediafolk. Det blir mer show och mindre innehåll. I synnerhet inom TV-media.
Men jag antar att kontenta blev att Torsken, flåt Torsten, nu är utkommen mansgris och att Gina är liten, gullig, söt och rolig. Inget nytt under solen.
/Freddo
Stort plus för Gina för övrigt. Hon lyckas med allt det som mest låter krystat när Petra försöker göra det.
torsdagen den 2:e februari 2012
Nytt utseende på hemsidan!
Ja så var det då äntligen dags, nytt utseende på hemsidan. Lite nya bilder, lite gamla bilder. Lite annan teknik, men i stora drag same same.
Bakgrunden på hemsidan är samma som på mina visitkort. Ville att de skulle kopplas ihop mera och jag gillar mina visitkort.
Jag har hört en som haft problem med att se sidan rätt, men problemet är att hos mig fungerar det och jag har gått igenom koden och den ser rätt ut den med... sånt är väldigt irriterande.
Mvh
Freddo
Bakgrunden på hemsidan är samma som på mina visitkort. Ville att de skulle kopplas ihop mera och jag gillar mina visitkort.
Jag har hört en som haft problem med att se sidan rätt, men problemet är att hos mig fungerar det och jag har gått igenom koden och den ser rätt ut den med... sånt är väldigt irriterande.
Mvh
Freddo
måndagen den 23:e januari 2012
Hur hamna jag här, avslutning.
Därefter så började jag tappa fokus kan jag känna idag. Jag ville jobba med datorer och programmering för det tyckte jag var kul hemma på kammaren. Det var dessutom framåt framåt som gällde i databranschen på den tiden. Så här efteråt, efter att ha jobbat som programmerare, så var det enda som var roligt med det jobbet att det var bra betalt och tämligen fritt. Så länge det var bra tider vill säga. Jag har inte skrivit en rad kod i princip sen jag fick sparken från det sista datajobbet, lusten försvann nånstans på vägen.
Därefter försökte jag desperat få tag på ett nytt datajobb, jag kunde inget annat. Men efter tre år som arbetslös vart jag tvungen att göra nått, plugga. Trots att jag inte visste exakt vad jag ville plugga. Jag har alltid gillat att fotografera och det slutade med att jag sökte och kom in. Hade jag inte gjort det så hade jag antagligen pluggat nått helt annat. Nu kom jag iofs in på två skolor så det kunde kanske ha blivit foto iaf, jag vet inte.
Nu sitter jag här och jobbar främst som bildtekniker eller colorist som jag tror den engelska termen lyder. Funderar över hur och om jag ska gå vidare med mitt fotograferande. Jag befinner mig i en situation jag tror många andra fotografer skulle vara avis på. Ett otroligt flexibelt brödjobb som betalar räkningarna och som jag i princip när som helst kan ta ledigt ifrån för att göra mina egna grejer.
Hur hamnade jag här? Jag skulle ju rädda livet på människor hela dagarna...
/Freddo
fredagen den 20:e januari 2012
Hur hamnade jag här fortsättning...
Senare i livet ville jag bli stridspilot, tänk åtta års ålder ungefär. De räddade också livet
på en massa människor hela dagarna. Eller åtminstone kunde de göra det
om det behövdes och att flyga stridsflygplan måste bara vara häftigare än
att köra brandbil. Det behövde jag inte ens pröva för att förstå.
Ett medfött ryggfel satte dock stopp för dom planerna. Det förstod jag redan som liten och gav upp dom planerna. Fast jag kunde fortfarande bli militär tänkte jag. De räddar också livet på folk resonerade jag. Så ser jag fortfarande på den saken. För mig handlar det inte om hur mycket folk jag eventuellt skulle skjuta eller bomba ihjäl utan hur många jag därigenom räddar livet på.
Värnplikten fick mig att inse att det där med officerare antagligen inte var nått för mig. Jag hade alldeles för svårt att inte ifrågasätta och på den tiden var det inte så uppskattat för att uttrycka det milt. Idag skulle det antagligen ha fungerat bättre, det är iaf intrycket jag fått av att besöka de militära i olika sammanhang.
Någonstans mellan att jag ville bli militär och att jag gjorde värnplikten. Dvs någon gång mellan att jag var 11 och 20 så har jag ett svagt minne av att jag ville bli gynekolog. Det kändes som ett felsäkert sätt att få se det där som tjejerna hade mellan benen och som jag inte hade. Men det var svårt att koppla gynekologer till någon slags hjälteroll som räddade livet på folk hela dagarna så intresset för den karriären avtog rätt snabbt ändå.
fortsättning på måndag...
/Freddo
P.S I morgon har eleverna på Nordens Fotoskola vernissage på Galleri Kontrast. Från klockan 11, tror jag.
Ett medfött ryggfel satte dock stopp för dom planerna. Det förstod jag redan som liten och gav upp dom planerna. Fast jag kunde fortfarande bli militär tänkte jag. De räddar också livet på folk resonerade jag. Så ser jag fortfarande på den saken. För mig handlar det inte om hur mycket folk jag eventuellt skulle skjuta eller bomba ihjäl utan hur många jag därigenom räddar livet på.
Värnplikten fick mig att inse att det där med officerare antagligen inte var nått för mig. Jag hade alldeles för svårt att inte ifrågasätta och på den tiden var det inte så uppskattat för att uttrycka det milt. Idag skulle det antagligen ha fungerat bättre, det är iaf intrycket jag fått av att besöka de militära i olika sammanhang.
Någonstans mellan att jag ville bli militär och att jag gjorde värnplikten. Dvs någon gång mellan att jag var 11 och 20 så har jag ett svagt minne av att jag ville bli gynekolog. Det kändes som ett felsäkert sätt att få se det där som tjejerna hade mellan benen och som jag inte hade. Men det var svårt att koppla gynekologer till någon slags hjälteroll som räddade livet på folk hela dagarna så intresset för den karriären avtog rätt snabbt ändå.
fortsättning på måndag...
/Freddo
P.S I morgon har eleverna på Nordens Fotoskola vernissage på Galleri Kontrast. Från klockan 11, tror jag.
onsdagen den 18:e januari 2012
Ni kanske undrar hur jag hamnade här?
Det gör jag också, i likhet med Johan Glans version av Nisse Hult.
Jag antar att det började någon gång när jag var liten och med de drömmar jag hade då. Jag har inte så mycket minnen av vad jag hade för drömmar som liten. Men jag vet att jag ville bli brandman, eller möjligen polis. De for ju runt och räddade livet på folk mest hela dagarna och det ville jag också göra.
Mina föräldrar hade ett par vänner där mannen jobbade som brandman. Idag minns jag inte längre vad de hette. Men alltid när vi var där så lånade jag en hjälm som han hade hemma och så sprang jag runt och lekte brandman och räddade livet på diverse leksaksdjur och annat. Ofta for vi ner till stationen och jag fick sitta i brandbilen och någon gång hände det att vi tog en tur på samhället till och med. Bättre än julafton nästan.
Jag kände en farlig fascination för eld och med ett barns naiva och okontrollerade förmåga så bidrog jag med min del av lekandet med eld. Inte så mycket för att elda upp saker och ting utan för att känna kontrollen och för att släcka elden, tämja den om man så vill. Nåväl, min pott av tur gick väl åt där för inget allvarligt hände och jag vinner aldrig på lotto längre. Fast fascinationen för eld finns kvar, men idag är den kontrollerad.
fortsättning på fredag...
/Freddo
Jag antar att det började någon gång när jag var liten och med de drömmar jag hade då. Jag har inte så mycket minnen av vad jag hade för drömmar som liten. Men jag vet att jag ville bli brandman, eller möjligen polis. De for ju runt och räddade livet på folk mest hela dagarna och det ville jag också göra.
Mina föräldrar hade ett par vänner där mannen jobbade som brandman. Idag minns jag inte längre vad de hette. Men alltid när vi var där så lånade jag en hjälm som han hade hemma och så sprang jag runt och lekte brandman och räddade livet på diverse leksaksdjur och annat. Ofta for vi ner till stationen och jag fick sitta i brandbilen och någon gång hände det att vi tog en tur på samhället till och med. Bättre än julafton nästan.
Jag kände en farlig fascination för eld och med ett barns naiva och okontrollerade förmåga så bidrog jag med min del av lekandet med eld. Inte så mycket för att elda upp saker och ting utan för att känna kontrollen och för att släcka elden, tämja den om man så vill. Nåväl, min pott av tur gick väl åt där för inget allvarligt hände och jag vinner aldrig på lotto längre. Fast fascinationen för eld finns kvar, men idag är den kontrollerad.
fortsättning på fredag...
/Freddo
lördagen den 24:e december 2011
Julafton & pressfrihet
Jag vet att förtroendet för press är superlågt. Tycker inte att det är så självförvållat som många andra. Det är kunderna som väljer vad de vill stödja och beklagligt nog är det få som läser seriös journalistik.
Jag sitter med en kopp kaffe och en skinksmörgås och funderar över Martin och Johan i Etiopien. Skulle inte förvånas om de friges idag, men det där är storpolitik så det är svårt att säga nått säkert. Men visst skulle de kunna marknadsföra det som en julklapp från Etiopien.
Jag tänker istället på en del kommentarer jag läst på twitter. Där sorgligt många som tycker att det är okej att de döms. De menar att brott trots allt begicks när de olovligt tog sig in i landet. I sak har de rätt, men ändå fel. Alla länder, tror jag, har lagar mot olaglig invandring. Så också Sverige. Men ingen riskerar 18 års fängelse utan det mer logiska i utvisning.
Ska man verkligen bedriva seriös journalistik så är man ibland tvungen att sätta sig över vissa lagar. Det skulle vara alldeles för lätt för maktbusarna att hålla sig undan annars. Men när och vilka gränsdragningar ska man göra? Ja, det är svårare att säga. Men om ett stort oljebolag med kopplingar till svensk maktelit misstänks utnyttja fattiga länder och lokalbefolkningen så är vi väl rätt nära att rättfärdiga vissa övertramp?
Nu är oljeverksamheten inte direkt olagligt eftersom det antagligen inte finns någon lag mot miljöförstöring och utnyttjande av folk i Etiopien. Så hur rättfärdigar vi att bryta mot lagen för att granska ett företag som på pappret inte begått några olagligheter?
På många sådana ställen dras pipelines nära bebyggelse eller rakt igenom bebyggelsen. Dessa läcker ofta pga dåligt underhåll, där barn sedan leker. Skulle du låta dina barn leka bland en massa oljespill? Skulle du känna dig trygg att dricka vattnet?
Det som oroar mig är att vi kommit till ett läge där folk accepterar och kanske till och med tycker att det är rätt okej att journalister fängslas när de försöker utföra det jobb som folket påstår att de vill läsa.
Att vi kommit dit där folk inte bara accepterar utan tycker att små inskränkningar i friheten är helt okej. Bara det ger en känsla av trygghet eller sparar pengar.
/Freddo
Jag sitter med en kopp kaffe och en skinksmörgås och funderar över Martin och Johan i Etiopien. Skulle inte förvånas om de friges idag, men det där är storpolitik så det är svårt att säga nått säkert. Men visst skulle de kunna marknadsföra det som en julklapp från Etiopien.
Jag tänker istället på en del kommentarer jag läst på twitter. Där sorgligt många som tycker att det är okej att de döms. De menar att brott trots allt begicks när de olovligt tog sig in i landet. I sak har de rätt, men ändå fel. Alla länder, tror jag, har lagar mot olaglig invandring. Så också Sverige. Men ingen riskerar 18 års fängelse utan det mer logiska i utvisning.
Ska man verkligen bedriva seriös journalistik så är man ibland tvungen att sätta sig över vissa lagar. Det skulle vara alldeles för lätt för maktbusarna att hålla sig undan annars. Men när och vilka gränsdragningar ska man göra? Ja, det är svårare att säga. Men om ett stort oljebolag med kopplingar till svensk maktelit misstänks utnyttja fattiga länder och lokalbefolkningen så är vi väl rätt nära att rättfärdiga vissa övertramp?
Nu är oljeverksamheten inte direkt olagligt eftersom det antagligen inte finns någon lag mot miljöförstöring och utnyttjande av folk i Etiopien. Så hur rättfärdigar vi att bryta mot lagen för att granska ett företag som på pappret inte begått några olagligheter?
På många sådana ställen dras pipelines nära bebyggelse eller rakt igenom bebyggelsen. Dessa läcker ofta pga dåligt underhåll, där barn sedan leker. Skulle du låta dina barn leka bland en massa oljespill? Skulle du känna dig trygg att dricka vattnet?
Det som oroar mig är att vi kommit till ett läge där folk accepterar och kanske till och med tycker att det är rätt okej att journalister fängslas när de försöker utföra det jobb som folket påstår att de vill läsa.
Att vi kommit dit där folk inte bara accepterar utan tycker att små inskränkningar i friheten är helt okej. Bara det ger en känsla av trygghet eller sparar pengar.
/Freddo
fredagen den 16:e december 2011
Julfest
Igår var det dags julfest med PFK Stockholm. Dagen började på sämsta sätt. Försov mig 1,5 timme och vaknade med stenhård huvudvärk. Jag var så anti-pepp som man bara kan vara på att sätta mig i bilen och åka till Stockholm.
Men i egenskap styrelsemedlem tycker jag ändå att man har ett visst ansvar att visa lite intresse. Trots att jag för det mesta bara känner prestationsångest av att åka på dessa tillställningar eftersom det naturliga ämnesvalet för kallprat blir:
- Vad gör du nu då? (Underförstått är att frågan är hos vem jobbar du eller vilket projekt håller man på med)
- Ähum, ingenting för det mesta...
Tillhör man då Stockholmsdistriktet så saknas det inte direkt folk som är väldigt framstående inom vårt skrå. Skönt ändå att jag inte har så lätt för att bli "starstrucked".
Hur som helst så var det tur att jag ändå åkte dit. Det var skittrevligt och jag fick höra många roliga historier. För lite ovanligt nog så dök det upp en hel del av den delen av medlemsskaran som numera är pensionerade och de sittar på en rejäl säck med historier och anekdoter.
En egen historia från kvällen var att vi hade fotoquiz och eftersom jag satt bredvid Jacob Forsell så var vi samma lag. Jacob har dock lite nedsatt hörsel vilket gjorde att han basunerade ut de flesta svaren högt och tydligt i vår konversation om lösningen på denna fotoquiz.
Utöver detta så hade vi en liten opretantiös bildtävling som alla deltog i. Att ha en bild med sig var liksom en inträdesbiljett till middagen. Hur som helst så fick min bild några röster vilket kändes hedrande eftersom man vet att det är ett gäng skitduktiga fotografer som röstar. Hur som helst så vann Sanna Sjöswärd med ett jättefint porträtt av Lennart Nilsson.
Alla verkade nöjda så det blir nog med all säkerhet en upprepning nästa år.
Nackdelen är att klockan är kvart över två och jag försöker varva ner för att kunna sova. Om fyra timmar går jag normalt upp för att åka till försörjningsjobbet... fast jag har redan förvarnat att jag kanske skulle ta lite sovmorgon.
Jag gissar att det inte blir så mycket mer skrivande innan jul så jag önskar eventuella läsare en riktigt God Jul!
Mvh
Freddo
Men i egenskap styrelsemedlem tycker jag ändå att man har ett visst ansvar att visa lite intresse. Trots att jag för det mesta bara känner prestationsångest av att åka på dessa tillställningar eftersom det naturliga ämnesvalet för kallprat blir:
- Vad gör du nu då? (Underförstått är att frågan är hos vem jobbar du eller vilket projekt håller man på med)
- Ähum, ingenting för det mesta...
Tillhör man då Stockholmsdistriktet så saknas det inte direkt folk som är väldigt framstående inom vårt skrå. Skönt ändå att jag inte har så lätt för att bli "starstrucked".
Hur som helst så var det tur att jag ändå åkte dit. Det var skittrevligt och jag fick höra många roliga historier. För lite ovanligt nog så dök det upp en hel del av den delen av medlemsskaran som numera är pensionerade och de sittar på en rejäl säck med historier och anekdoter.
En egen historia från kvällen var att vi hade fotoquiz och eftersom jag satt bredvid Jacob Forsell så var vi samma lag. Jacob har dock lite nedsatt hörsel vilket gjorde att han basunerade ut de flesta svaren högt och tydligt i vår konversation om lösningen på denna fotoquiz.
Utöver detta så hade vi en liten opretantiös bildtävling som alla deltog i. Att ha en bild med sig var liksom en inträdesbiljett till middagen. Hur som helst så fick min bild några röster vilket kändes hedrande eftersom man vet att det är ett gäng skitduktiga fotografer som röstar. Hur som helst så vann Sanna Sjöswärd med ett jättefint porträtt av Lennart Nilsson.
Alla verkade nöjda så det blir nog med all säkerhet en upprepning nästa år.
Nackdelen är att klockan är kvart över två och jag försöker varva ner för att kunna sova. Om fyra timmar går jag normalt upp för att åka till försörjningsjobbet... fast jag har redan förvarnat att jag kanske skulle ta lite sovmorgon.
Jag gissar att det inte blir så mycket mer skrivande innan jul så jag önskar eventuella läsare en riktigt God Jul!
Mvh
Freddo
fredagen den 9:e december 2011
Margaret M. de Lange
Utställningen som var den direkta orsaken till att jag åkte in till Fotografiska. Hennes bilder påminner väldigt mycket om Anders Petersens bilder. Som jag personligen är väldigt förtjust i. Utställningen handlar om att känna sig ensam trots att man är omgiven av människor. Jag kan känna igen mig i tanken och känslan men inte riktigt i bilderna.
Dom här bilderna kräver tid, dom är långsamma. Jag märker hur vanan av snabbkonsumerade bilder gör att jag stressar igenom utställningen.
Jag går och tar en fika och funderar över intrycken som känns ofärdiga. När jag går tillbaka så är utställningen tillfälligt stängd för intervju.
Pratar lite med curatorn Maria om bilderna. Betydelsen av om fotografen är man eller kvinna. Margaret lär själv ha sagt att hon är liten blond kvinna, hon är ofarlig. Det motsatta osagda påståendet får mig att bli sur, jag är stor man runt 40. Alltså är jag farlig...
Det är intima bilder utan att de känns särskilt närgångna. Jag vet inte riktigt vad dom säger mig, men dom drar mig till sig på samma sätt som Anders bilder. Så där vill jag också fotografera.
/Freddo
torsdagen den 8:e december 2011
Helen Hewitt
Undantag fanns förstås men det gör alltid om det är tillräckligt många bilder. Nä storheten går mig förbi och det känns som om de lever på ålder mer än nått annat.
De berättar mer om en svunnen tid än nått om människorna som levde då. Kanske är det mitt ointresse för sånt som varit som gör att det inte hugger tag.
Det får mig att tänka på härom dagen. Då insåg jag att jag antagligen inte var så intresserad av dåtid eller framtid. Utan att det är nuet eller sådant som är tidlöst som intresserar mig.
Som Margaret M. de Lange.
/Freddo
onsdagen den 7:e december 2011
Gösta
När jag var liten så hade vi tre "gubbar" i byn. Först var det Kurt, han ansågs vara den snälla gubben. Han sa alltid åt oss att gå och plocka sockerärtor på hans åkrar. Jag bor för övrigt i ett av hans hus numera. Kurt är borta sedan länge men vi hyr av hans son.
Sedan var det Allan, han ansågs å andra sidan vara byns gringubbe. Egentligen var han väl inte så grinig men han hade väl inge vidare hand med barn helt enkelt. Tog man ärtor från hans åkrar så han såg det så fick man en åthutning som om man snott dagskassan eller nått. En gång kom han med traktorn och sandade byvägen när vi barn höll på och åka spark på den. När han passera så ropade han ut genom fönstret att nu går det bättre att åka på vägen. Vi barn var förstås jätteledsna och tyckte han var en elak jäkel. Han menade väl antagligen att det skulle gå bättre för bilarna, medan vi besviket konstaterade att det var färdigåkt med sparkarna.
Och så Gösta. Gösta var varken snäll, grinig eller elak. Han var bara Gösta. Jag vet inte om jag någonsin pratade med Gösta. Han var stor och hans gård låg lite avsides ute på åkrarna. Så antingen kom han på traktorn när han åkte ner för att hämta posten, eller så kom han i sin vinröda Volvo för att hämta posten. Varje gång han passera så hälsade han på oss barn. Satt han på traktorn så vinkade han och satt han i sin Volvo så lyfte han på pekfingret från ratten som en liten hälsning.
Gösta hade en åker som låg alldeles bredvid vårat hus och eftersom det när jag var liten var riktiga vintrar så bildades det ofta is på dem. Under snön då förstås. Jag var väl lika skridskotokig som alla barn så jag var ofta ut på åkrarna för att kolla om det fanns is. Fanns det is så brukade jag ta en snöskyffel och börja skotta rent. Var man smart gjorde man det när Gösta hämta posten med sin traktor. För han svängde alltid ut på åkern och plogade rent isen åt oss barn. På så sätt hade vi barn alltid en hockeyplan stor som en fotbollsplan för oss själva här ute på landet.
Det här är ganska många år sen. Gösta har gått bort och det har flyttat in nya människor till byn och därmed en del nya ungar. Varje morgon åker jag ner med vår hund till morsan som är dagmatte och bor i andra ändan av byn. Eftersom jag är lite seg på morgonen så passerar jag ofta ungarna när de står och väntar på skolbussen. Jag passerar försiktigt och hälsar genom att lyfta på pekfingret från ratten.
Jag har blivit den nya Gösta, saknas bara en traktor med plog och riktiga vintrar.
/Freddo
God Jul!
Sedan var det Allan, han ansågs å andra sidan vara byns gringubbe. Egentligen var han väl inte så grinig men han hade väl inge vidare hand med barn helt enkelt. Tog man ärtor från hans åkrar så han såg det så fick man en åthutning som om man snott dagskassan eller nått. En gång kom han med traktorn och sandade byvägen när vi barn höll på och åka spark på den. När han passera så ropade han ut genom fönstret att nu går det bättre att åka på vägen. Vi barn var förstås jätteledsna och tyckte han var en elak jäkel. Han menade väl antagligen att det skulle gå bättre för bilarna, medan vi besviket konstaterade att det var färdigåkt med sparkarna.
Och så Gösta. Gösta var varken snäll, grinig eller elak. Han var bara Gösta. Jag vet inte om jag någonsin pratade med Gösta. Han var stor och hans gård låg lite avsides ute på åkrarna. Så antingen kom han på traktorn när han åkte ner för att hämta posten, eller så kom han i sin vinröda Volvo för att hämta posten. Varje gång han passera så hälsade han på oss barn. Satt han på traktorn så vinkade han och satt han i sin Volvo så lyfte han på pekfingret från ratten som en liten hälsning.
Gösta hade en åker som låg alldeles bredvid vårat hus och eftersom det när jag var liten var riktiga vintrar så bildades det ofta is på dem. Under snön då förstås. Jag var väl lika skridskotokig som alla barn så jag var ofta ut på åkrarna för att kolla om det fanns is. Fanns det is så brukade jag ta en snöskyffel och börja skotta rent. Var man smart gjorde man det när Gösta hämta posten med sin traktor. För han svängde alltid ut på åkern och plogade rent isen åt oss barn. På så sätt hade vi barn alltid en hockeyplan stor som en fotbollsplan för oss själva här ute på landet.
Det här är ganska många år sen. Gösta har gått bort och det har flyttat in nya människor till byn och därmed en del nya ungar. Varje morgon åker jag ner med vår hund till morsan som är dagmatte och bor i andra ändan av byn. Eftersom jag är lite seg på morgonen så passerar jag ofta ungarna när de står och väntar på skolbussen. Jag passerar försiktigt och hälsar genom att lyfta på pekfingret från ratten.
Jag har blivit den nya Gösta, saknas bara en traktor med plog och riktiga vintrar.
/Freddo
God Jul!
måndagen den 5:e december 2011
Julmarknad
Det var julmarknad ute på ön i helgen. Jag och Malin åkte dit och kikade. Mycket hantverk, mycket folk och trångt i gångarna. Jag minns inte när jag var där ute sist, men det var ett tag sen. Det väckte en del minnen till liv. Önskar ibland att jag gått där när jag var typ tjugo.
Det blev inte så mycket handlat hur som helst, en mistel kom vi hem med. Såg inga bilder någonstans, det var lite synd. Fast vi hade inte heller bilder uppe när det var julmarknad vad jag kommer ihåg.
/Freddo
Det blev inte så mycket handlat hur som helst, en mistel kom vi hem med. Såg inga bilder någonstans, det var lite synd. Fast vi hade inte heller bilder uppe när det var julmarknad vad jag kommer ihåg.
/Freddo
fredagen den 25:e november 2011
Nya väskan
En liten fredagsuppdatering. Här är bilderna på nya väskan. Diskret, tunna väggar och ser rätt sliten ut redan från början.
Trevlig Helg!
/Freddo
 |
| ©Fredrik Johansson |
 | |||
| ©Fredrik Johansson |
Trevlig Helg!
/Freddo
tisdagen den 22:e november 2011
Min nya väska
Som jag skrev i förra inlägget så köpte jag en ny kameraväska på fotomässan. Är så här långt nöjd och tror att det kan bli en "keeper". Fast det har jag trott om de förra väskorna också.
Men när jag tog med mig den nya väskan härom dagen när vi skulle gå på julmarknaden så säger svågern: "Har du en skötväska?"
Hmpf...
/Freddo
Men när jag tog med mig den nya väskan härom dagen när vi skulle gå på julmarknaden så säger svågern: "Har du en skötväska?"
Hmpf...
/Freddo
fredagen den 18:e november 2011
Fotomässan 2011
Ja, så var det dags för en pilgrimsfärd i år igen till Fotomässan. Den är rätt okej ändå eftersom den har en förhållandevis stor bildavdelning som bara visar bild. Dock vart jag lite besviken i år, det var inte så mycket som var intressant. Några undantag fanns det förstås.
Magnus Wennmans bilder och produktion är imponerande. Fattar inte hur han orkar hålla det tempot. Klart värt att se. Vi lyssnade även på ett föredrag som han höll. Det är alltid kul att lyssna på hur andra tänker kring bild. Nu sa han väl inte så mycket om just det men lite kom det väl fram. Sedan avslutande han med tipset, kring projekt, att se till att sätta igång och få det gjort. Jo, det har jag också tänkt...
Aida Chehrehgoshas bilder var också mycket värda att lägga lite tid på. Hennes bilder kunde jag ha stått och funderat kring länge om det vore för det blir lite rörigt på en fotomässa. Hon väckte tankar kring min egen uppväxt och till samhällsnormer kring invandring. Se henne om ni får chansen.
Hade inte tänkt handla så mycket direkt men det sket sig naturligtvis. Det blev en ny fin väska, lite portfoliogrejer och fotopapper. Det enda jag visste på förhand att jag skulle handla var fotopapper. Men en del av portfoliogrejerna hitta jag i en fyndlåda. En ringpärm, stängbara med blixtlås, och handtag och metalldetaljer för 250:-. Dom brukar kunna ligga uppåt 1000-1500:- så det tyckte jag var ett fynd.
Fotomässan var knappt värt ett besök ändå i år kan jag tycka. Utställningarna hade sjunkit i kvalité och hela utställningen som sådan har krympt verkade det som. Är man inte överintresserad av prylarna så rekommenderar jag att man åker in till centrum och går på Galleri Kontrast, som för övrigt inte var representerade, och Fotografiska, som inte heller var representerade såvitt jag kunde se, istället. Det bli billigare dessutom.
/Freddo
Magnus Wennmans bilder och produktion är imponerande. Fattar inte hur han orkar hålla det tempot. Klart värt att se. Vi lyssnade även på ett föredrag som han höll. Det är alltid kul att lyssna på hur andra tänker kring bild. Nu sa han väl inte så mycket om just det men lite kom det väl fram. Sedan avslutande han med tipset, kring projekt, att se till att sätta igång och få det gjort. Jo, det har jag också tänkt...
Aida Chehrehgoshas bilder var också mycket värda att lägga lite tid på. Hennes bilder kunde jag ha stått och funderat kring länge om det vore för det blir lite rörigt på en fotomässa. Hon väckte tankar kring min egen uppväxt och till samhällsnormer kring invandring. Se henne om ni får chansen.
Hade inte tänkt handla så mycket direkt men det sket sig naturligtvis. Det blev en ny fin väska, lite portfoliogrejer och fotopapper. Det enda jag visste på förhand att jag skulle handla var fotopapper. Men en del av portfoliogrejerna hitta jag i en fyndlåda. En ringpärm, stängbara med blixtlås, och handtag och metalldetaljer för 250:-. Dom brukar kunna ligga uppåt 1000-1500:- så det tyckte jag var ett fynd.
Fotomässan var knappt värt ett besök ändå i år kan jag tycka. Utställningarna hade sjunkit i kvalité och hela utställningen som sådan har krympt verkade det som. Är man inte överintresserad av prylarna så rekommenderar jag att man åker in till centrum och går på Galleri Kontrast, som för övrigt inte var representerade, och Fotografiska, som inte heller var representerade såvitt jag kunde se, istället. Det bli billigare dessutom.
/Freddo
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
